Fungerande - och glad!

Jodå, du läste rätt. Jag är glad! Inte fläckvis som jag faktiskt kunnat vara under senaste halvåret. Utan för det mesta. Jag är tillbaka, känner igen mig själv igen. Hoppet finns inte bara som svag aning strax utom räckhåll, utan är faktiskt närvarande för det mesta. Kanske kan jag nu betecknas som frisk. Äntligen. Och fungerande, det är vad min samtalskontakt kallade mig för sist vi sågs. Jag tycker faktiskt det stämmer. Jag funkar - faktiskt.

Två och ett halvt år har gått. Förlorade år som jag tillbringat i en grå bubbla. Nu är jag alltså förhoppningsvis mitt vanliga jag igen. Fast ibland undrar jag vad som är "mitt vanliga jag". Är jag den depressiva eller den glada? Jag föredrar verkligen att vara den glada, men flera år i taget är jag ju inte det.

Eftersom det också nu blivit tydligt att depressionerna är återkommande i mitt liv har jag börjat fundera på om det "bara" är depressioner jag drabbas av eller om det finns något mer där, någon mer permanent diagnos. Vården runt mig är inte inne på det i alla fall, vilket är skönt. De har testat mig för lite andra saker också och tydligen inte funnit allvarliga tecken på något.

Nu har jag bara en enda medicin kvar, en halvhög dos SSRI. Jag har själv långsamt trappat ner från högsta dosen till hälften. Känns okej. Helst vill jag ta bort den helt på sikt, eftersom den påverkar vikten så förfärligt. Jag vill bli normalviktig igen! Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att vikten är en så världslig sak att jag nästan inte pallar bry mig.

Och vet ni vad? Jag är på gång på fler sätt. Jag ska vidareutbilda mig, bredda mig. Från skrivet till rörlig bild. En tredagars kurs i november och en kväll i veckan hela våren. Det som jag var så rädd för har nu fungerat utmärkt i nästan ett år. Det är dags att jag skaffar mig lite formella meriter och blir en riktig tv-journalist.

Den enkla människan

Idag är det bättre än igår, då jag skrev inlägget om hopp- och meningslösheten. Bra mår jag inte, men í alla fall lite mindre dåligt. Jag ser en rad löjliga anledningar till det som jag inte bryr mig om att berätta om. Bara nöjer mig med att konstatera att jag är en enkel människa. Komplicerad, men enkel.

Lägenheten är urstädad inför visningen och det ekar av tangenterna när jag skriver. Det är väl så här folk i allmänhet vill ha det hemma, kalt och kliniskt rent. Själv trivs jag inte så här. Jag vill hellre ha lite lagom med prylar omkring mig, mina prylar, barnens prylar. Små saker som visar att det är just jag och mina barn som bor här. Så fort visningarna är över ska jag hämta hem prylarna igen som står i barnens pappas garage. Så att det känns somn  hemma igen.

Med livet i behåll

"Med kärlek är det som med skapande, med skrivande. När man dyker ner i någonting har man inte en aning om vem man är när man kommer ut på andra sidan. Om man kommer ut på andra sidan med livet i behåll. Det är väl bland annat den risken som gör hela företaget så halsbrytande - och oemotståndligt om man är den typen som tror att det räcker med att ha någon form av grundtrygghet i sig själv när allting annat gungar."

Märta Tikkanen, 2012

I dalens skugga

Först tänkte jag kalla det här inlägget för "I dödsskuggans dal". Det stämmer ganska bra på hur jag känner mig. Jag mår inte bra alls. I magen ligger en isande klump och skaver och jag är knädjupt nere i hopplöshet. Den gamla otäcka frågan "Vad tjänar det till?" finns där i bakgrunden hela tiden.

Jag blir inte bra, det är tydligt. Kanske har jag aldrig mått bra? Jag minns inte längre en tid när jag gjorde det.Vad jag än ska ta mig för är det en kamp. Allt känns motigt, och då menar jag allt. Precis så som det varit i större och mindre utsträckning så långt tillbaka som jag kan minnas

Det är uppenbarligen något fel på mig, någon substans som saknas i hjärnan eller kanske fick jag för lite syre under förlossningen. Utifrån sett har jag ju ett toppenliv. Men inne här, inne i mig, är det ett helvete.

Jag orkar inte ha det så här längre. Vad ska jag göra? Jag vet inte. Idéerna och viljan har tagit slut.

Sensommardagar

Sommar och semester. Det är för denna korta tid jag lever känns det som ibland. Då kan det kännas tungt när solstrålarna har varit så pass få som i år. Men sommaren har hittills varit bra ändå, trots bristen på högsommarväder. Barnen och jag har sedan sist varit en vecka i lånat hus i Uppsala och gjort stan. Jag har plockat hallon i vänners trädgård, fyllt frysen med sommar att plocka fram under de mörka månaderna. Men än är sommaren inte över, min semester är bara halvägs. Nästa vecka väntar mitt älskade, älskade Österlen och långa, lata dagar på oss.

Däremellan ställer jag nu i ordning lägenheten för visning, den sköter mäklaren om medan vi är bortresta. En annons publiceras i den lokala morgonblaskan till helgen och ligger redan ute på nätet. Nu är det officiellt - mitt hem är till salu. Bilderna blev jättebra och som jag slet för att rensa undan allt. Hoppas det ska löna sig, att någon därute ser annonsen och vill flytta hit! Så att jag kan få mitt lilla radhus med tillhörande täppa. Hjälp mig med hållna tummar!

Efter allt arbete inför fotograferingen har jag nu unnat mig inte mindre än två lediga dagar. Det är en för mycket, så nu blir det bråttom. På fredag kväll, senast, måste allt vara klart. Sen åker vi.

Nu är det enda jag behöver en stor, underbar dos med Skåne. Jag känner mig närapå lycklig vid tanken att det inte är många dagar kvar innan jag får just precis det.

Om ditt hjärta brister, laga det med Karlssons klister

En härlig semestervecka med barnen är över. Vi har haft det så kul, turistat i Stockholm, åkt till Fjäderholmarna, ätit ute. I morgon åker de vidare på nästa semester. Med sin nya familj. Hur långt jag än kommit är det otroligt svårt för mig att acceptera hur det ser ut. Det känns så fel att deras pappa lever med en annan nu, att barnen har en styvmor och ett styvsyskon...

En vis kvinna sa till mig förra sommaren att det tog henne fem år att komma över sin skilsmässa. Jag är på mitt andra år. Det är bara att acceptera att det tar väldigt lång tid att ta sig igenom en livskris. Ett brustet hjärta kanske aldrig läker helt och hållet. Men det går att överleva ändå.

Mot ny adress?

Kanske har jag hittat stället jag ska flytta till. Ett ordinärt radhus av allra tråkigaste typ. Men lättskött och med allt jag skulle behöva. Nära till barnens kompisar. Hyfsat nära till skolan. Varsitt rum och en liten trädgårdsplätt att odla på. Tre förråd och två badrum. Precis lagom.

Lyckas jag nu sälja min fina lägenhet utan att gå alltför mycket back kanske det blir stället där jag får en nystart. Det behöver jag.

Jobbflyt

Våren har inneburit hårt, hårt arbete. Men också jobbflyt. Jag har klarat av alla arbetsuppgifter jag fått och jag har till och med gjort det på ett helt okej bra sätt. Det har faktiskt blivit så att jag tror på mig själv litegrann. En alldeles underbar känsla. Jag är trygg med att jag kan. Inte bäst av alla, men bra så det räcker. Jag duger.

Semestertider

Livet börjar få en struktur. Förra sommaren var min första som ensam mamma och den innebar mest ångest. Den här sommaren är allt annorlunda. Jag har lite lagom med planer för mig och barnen. Både för sommaren och för vårt fortsatta liv. Veckan som kommer har jag och en annan ensam mamma lite alla möjliga planer. Vi ska bo på hostel i gamla stan, åka till Fjäderholmarna, gå på Skansen eller gå på museum. Exakt vad det blir beror på vädret. Det känns roligt, jag ser fram emot veckan! Den är både öppen och bokad på en gång, full av möjligheter.

Sen ska jag jobba en vecka innan vi sammanstrålar igen, barnen och jag. Då har vi lånat ett hus i Uppsala och åker dit och kattvaktar och kollar in stan. Barnen har aldrig varit där, så det blir kul. Efter det har vi lite planer med olika människor, mamma bland annat.

Mot slutet av sommaren åker vi till vårt älskade Skåne-paradis i vanlig ordning. Åh, vad jag längtar dit! Helst av allt skulle jag vilja vara där hela sommaren. Men utan körkort är det lite för krångligt att få ihop. Men jag är lycklig att vi åtminstone får en vecka där.

Österlen, mitt paradis.

Att bryta dåliga mönster

Under min depression har jag inte tagit hand om mig själv. Jag har helt enkelt inte brytt mig om mig själv tillräckligt mycket för att ge mig själv tillräckligt med sömn, motion, frisk luft och hälsosam mat. Hälsan har fått sig några rejäla törnar längs vägen. Jag skulle tro att min kroppsliga ålder är väldigt många fler år än min riktiga. Det gör lite ont att tänka på hur långt jag låtit det gå, som att jag långsamt försökt ta livet av mig. Dessvärre är det precis så det är.

Vikten är ett kapitel för sig. Medicinen stökar till det för mig, den har gett mig ett antal oönskade kilon. Tyvärr har jag även utvecklat en ätstörning som också resulterat i en rad extra kilon. Jag har använt mat för att dämpa min ångest och jag måste bryta det mönstret. Igår var första dagen jag kände att jag verkligen vill göra det. Jag vill vara snäll mot min kropp, jag vill sluta äta skräp, jag vill bli smal igen. Men viktigast av allt: jag bryr mig om mig själv.

Jag har troligen haft alla ätstörningar man kan ha, inräknat den senaste, så att gå ner i vikt är lite vanskligt för mig. Men den här onda cirkeln måste brytas. När jag tappat några kilo ska jag ta tag i träningen också. Jag kan inte viktminska och träna samtidigt, det vet jag sen tidigare, så blir jag för hungrig. Så jag tar en sak i taget. Myrsteg, men i rätt riktning. Håll tummarna för mig.

Ensam - men stark

Snart har det gått två år sedan min skilsmässa. Jag ska inte hymla, det är troligen de två värsta åren i mitt liv. Men, fast jag ett tag inte trodde det själv ett tag, nu har jag slutligen rest mig. Borstat av mig. Förhoppningsvis redo att faktiskt gå vidare. Med mer erfarenhet och än tyngre bagage än någonsin tidigare.

Jag har lärt mig en hård läxa: det går inte att fullt ut lita på en annan människa. Missförstå mig nu inte, jag är inte bitter längre. Det stadiet verkar jag ha tagit mig förbi. Men den tillit som krävs för att dela sitt liv med en annan, den saknar jag. Det är inte bara skilsmässan utan även ett par efterföljande, trevande försök att finna lyckan i kärleken som gjort mig övertygad. Att ge sig in i kärlek är att ge sig in i ett spel jag inte är beredd att spela. Det är helt enkelt inte värt den uppoffring som krävs. För vad får man egentligen i gengäld för det man tvingas utstå? Trygghet? Nej, den är en chimär, när som helst kan den gå upp i rök, visa sig bara vara en hägring.

Jag trivs faktiskt ypperligt som singel. Det finns två nackdelar. Den ena är att stå ensam i alla lägen, den andra den usla ekonomin. Men fördelarna är desto fler. Jag behöver aldrig, någonsin fråga någon enda om lov. Jag är herre över mitt eget liv. Jag och ingen annan väljer vad jag ska göra och vad jag ska lägga min tid på. Jag slipper de krav som kommer med ett förhållande, krav som jag får kvävningskänslor av att ens tänka på.

Besatt

Så har det hänt igen. Jag har fastnat i ett bokstavsspel. Förra gången var det Wordfeud som höll mig vaken om nätterna, nu är det Rumble. Åh vad jag älskar det där ljudet av ett parti Rumble som startar, plinget när man får till ett långt ord som ger många poäng. Adrenalinet pumpar när tickandet startar och man bara har få sekunder på sig att få några extra poäng innan det avgörs vem som vunnit matchen. Allt detta är grekiska för den som inte spelat. Men du som har gjort det kanske förstår. Tillfredsställelsen i att lägga ett ord som ger 153 poäng är minst lika bra som... choklad. Allra minst.

Att leva och bo

Jag bor underbart vackert. Mitt hem är beläget i en nybyggd lägenhet i gammaldags stil, inspirerad av funkis. Utsikten åt ena hållet är över en vacker gammal industribyggnad i tegel, ett nedlagt bryggeri som numera är konsthall, och åt andra hållet vidunderlig utsikt över sjön. Huset ligger så nära strandkanten att man skulle kunna fiska från balkongen. Både jag och barnen älskar den här lägenheten.

Det finns egentligen bara ett problem: den kostar för mycket att bo i. Varenda krona går åt till boendet. Det är inte roligt! Jag tjänar hyfsat och skulle verkligen vilja kunna resa, unna barnen och mig bra kläder och skor, köpa oss varsin bra dator och så vidare. Så idag har vi bestämt att sälja vårt drömhem. Barnen är också med på det och vi ska ägna sommaren åt att förbereda. Tidig höst ska vi försöka lägga ut lägenheten för försäljning. Pröva kan vi ju alltid. Går det inte så går det inte, vi sitter inte i sjön  - bara strax bredvid.

Själv ser jag också fram emot att i så fall skaffa ett rum till. Jag vill ha ett sovrum! Jag drömmer om mitt eget rum, en lugn vrå som är bara min. Får jag det är det helt okej med en sämre utsikt. En lägenhet som den  här får man bara en gång i livet, om ens det. Nu är det någon annans tur.

Utsikten från min balkong. Överjordisk.

Ny blogg

Jag är tillbaka. Hoppas ni, mina få läsare, kunnat ha tålamod medan jag funderat lite över hur jag skulle gå vidare med bloggandet. Ett tag tänkte jag helt sluta blogga, jag tappade lusten. Men nu har jag funderat klart och har istället beslutat börja om på ny kula. Lämna det gamla och börja på nytt. Det börjar här och nu. Det gamla är arkiverat och nu föds min nya blogg. Nu blir den värd sitt namn. Välkommen till något nygammalt!