Snart har det gått två år sedan min skilsmässa. Jag ska inte hymla, det är troligen de två värsta åren i mitt liv. Men, fast jag ett tag inte trodde det själv ett tag, nu har jag slutligen rest mig. Borstat av mig. Förhoppningsvis redo att faktiskt gå vidare. Med mer erfarenhet och än tyngre bagage än någonsin tidigare.
Jag har lärt mig en hård läxa: det går inte att fullt ut lita på en annan människa. Missförstå mig nu inte, jag är inte bitter längre. Det stadiet verkar jag ha tagit mig förbi. Men den tillit som krävs för att dela sitt liv med en annan, den saknar jag. Det är inte bara skilsmässan utan även ett par efterföljande, trevande försök att finna lyckan i kärleken som gjort mig övertygad. Att ge sig in i kärlek är att ge sig in i ett spel jag inte är beredd att spela. Det är helt enkelt inte värt den uppoffring som krävs. För vad får man egentligen i gengäld för det man tvingas utstå? Trygghet? Nej, den är en chimär, när som helst kan den gå upp i rök, visa sig bara vara en hägring.
Jag trivs faktiskt ypperligt som singel. Det finns två nackdelar. Den ena är att stå ensam i alla lägen, den andra den usla ekonomin. Men fördelarna är desto fler. Jag behöver aldrig, någonsin fråga någon enda om lov. Jag är herre över mitt eget liv. Jag och ingen annan väljer vad jag ska göra och vad jag ska lägga min tid på. Jag slipper de krav som kommer med ett förhållande, krav som jag får kvävningskänslor av att ens tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar