I'm back!

Det var 1½ år sedan jag skrev ett inlägg i den här bloggen! Tiden flyger, det är lätt att konstatera. Hjäp vad det har hänt mycket. Samtidigt är det mesta sig underligt likt.

Jag lever fortfarande med N. Vi är "iblandbor" och växlar mellan våra två hem. Varannan vecka ägnar vi oss åt våra respektive barnaskaror.

På jobbet är det stressigt och eftersom det varit det i flera år är jag ganska trött nu. Kanske har jag blivit gammal, men jag har inte riktigt orken längre. Jag får göra massor av kul och känner att jag har både förtroende och i stort sett fria händer. Men dygnets timmar räcker inte till och då spelar det inte någon roll. Jag funderar som bäst med vad jag ska göra med vetskapen om allt det här.

Annars skulle jag önska att 2014 skulle gå i hälsans tecken för mig. Många år med mediciner har ställt till min vikt mycket och det är väldigt nerslående. Jag längtar efter att träna men har varit drabbad av ganska ordentlig anemi under ett halvår och då är orken nära noll och träning dränerar mer än det ger energi. Nu har jag fått någorlunda ordning på järnet, så jag spottar i nävarna och tar nya tag. Heja på mig!

Tiden går

Tid och tålamod. Det är vad som behövs för att komma ur en depression. Tålamodet har det kanske varit sisådär med under de här åren. Men tiden går, vare sig man vill eller ej. En vacker dag slår man upp ögonen och behöver inte kämpa sig upp ur sängen. Energin kommer sakta åter och jag känner igen mig själv igen.

Med tiden kommer också nya händelser, företeelser och personer in i livet. I mitt finns sen ett halvår en klippa att luta sig mot. En människa som fått veta det värsta och ändå stannar kvar, en som förstår vem jag är och älskar mig precis som jag är. Inte en enda gång har jag behövt förställa mig. Jag kan vara den jag är med honom. Han lyssnar när jag säger något och tar emot det, förstår mig och kommer med ett klokt svar. Att prata med honom, vara i hans närhet, ger mig lugn och lycka. Han är omtänksam till sin natur och hans stora hjärta rymmer många. Jag är lyckligt lottad som får ha honom i mitt liv.

Dessutom har jag flyttat. Jag fick mitt älskade radhus och flyttade för ett par månader sedan. Två katter har också flyttat hem till oss och det har gjort mitt liv så mycket rikare. Jag känner mig lugn och harmonisk med en spinnande katt i knävecken när jag ska sova eller bredvid mig i soffan på kvällen. De är riktiga lyckopiller de där två.

Fungerande - och glad!

Jodå, du läste rätt. Jag är glad! Inte fläckvis som jag faktiskt kunnat vara under senaste halvåret. Utan för det mesta. Jag är tillbaka, känner igen mig själv igen. Hoppet finns inte bara som svag aning strax utom räckhåll, utan är faktiskt närvarande för det mesta. Kanske kan jag nu betecknas som frisk. Äntligen. Och fungerande, det är vad min samtalskontakt kallade mig för sist vi sågs. Jag tycker faktiskt det stämmer. Jag funkar - faktiskt.

Två och ett halvt år har gått. Förlorade år som jag tillbringat i en grå bubbla. Nu är jag alltså förhoppningsvis mitt vanliga jag igen. Fast ibland undrar jag vad som är "mitt vanliga jag". Är jag den depressiva eller den glada? Jag föredrar verkligen att vara den glada, men flera år i taget är jag ju inte det.

Eftersom det också nu blivit tydligt att depressionerna är återkommande i mitt liv har jag börjat fundera på om det "bara" är depressioner jag drabbas av eller om det finns något mer där, någon mer permanent diagnos. Vården runt mig är inte inne på det i alla fall, vilket är skönt. De har testat mig för lite andra saker också och tydligen inte funnit allvarliga tecken på något.

Nu har jag bara en enda medicin kvar, en halvhög dos SSRI. Jag har själv långsamt trappat ner från högsta dosen till hälften. Känns okej. Helst vill jag ta bort den helt på sikt, eftersom den påverkar vikten så förfärligt. Jag vill bli normalviktig igen! Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att vikten är en så världslig sak att jag nästan inte pallar bry mig.

Och vet ni vad? Jag är på gång på fler sätt. Jag ska vidareutbilda mig, bredda mig. Från skrivet till rörlig bild. En tredagars kurs i november och en kväll i veckan hela våren. Det som jag var så rädd för har nu fungerat utmärkt i nästan ett år. Det är dags att jag skaffar mig lite formella meriter och blir en riktig tv-journalist.

Den enkla människan

Idag är det bättre än igår, då jag skrev inlägget om hopp- och meningslösheten. Bra mår jag inte, men í alla fall lite mindre dåligt. Jag ser en rad löjliga anledningar till det som jag inte bryr mig om att berätta om. Bara nöjer mig med att konstatera att jag är en enkel människa. Komplicerad, men enkel.

Lägenheten är urstädad inför visningen och det ekar av tangenterna när jag skriver. Det är väl så här folk i allmänhet vill ha det hemma, kalt och kliniskt rent. Själv trivs jag inte så här. Jag vill hellre ha lite lagom med prylar omkring mig, mina prylar, barnens prylar. Små saker som visar att det är just jag och mina barn som bor här. Så fort visningarna är över ska jag hämta hem prylarna igen som står i barnens pappas garage. Så att det känns somn  hemma igen.

Med livet i behåll

"Med kärlek är det som med skapande, med skrivande. När man dyker ner i någonting har man inte en aning om vem man är när man kommer ut på andra sidan. Om man kommer ut på andra sidan med livet i behåll. Det är väl bland annat den risken som gör hela företaget så halsbrytande - och oemotståndligt om man är den typen som tror att det räcker med att ha någon form av grundtrygghet i sig själv när allting annat gungar."

Märta Tikkanen, 2012

I dalens skugga

Först tänkte jag kalla det här inlägget för "I dödsskuggans dal". Det stämmer ganska bra på hur jag känner mig. Jag mår inte bra alls. I magen ligger en isande klump och skaver och jag är knädjupt nere i hopplöshet. Den gamla otäcka frågan "Vad tjänar det till?" finns där i bakgrunden hela tiden.

Jag blir inte bra, det är tydligt. Kanske har jag aldrig mått bra? Jag minns inte längre en tid när jag gjorde det.Vad jag än ska ta mig för är det en kamp. Allt känns motigt, och då menar jag allt. Precis så som det varit i större och mindre utsträckning så långt tillbaka som jag kan minnas

Det är uppenbarligen något fel på mig, någon substans som saknas i hjärnan eller kanske fick jag för lite syre under förlossningen. Utifrån sett har jag ju ett toppenliv. Men inne här, inne i mig, är det ett helvete.

Jag orkar inte ha det så här längre. Vad ska jag göra? Jag vet inte. Idéerna och viljan har tagit slut.

Sensommardagar

Sommar och semester. Det är för denna korta tid jag lever känns det som ibland. Då kan det kännas tungt när solstrålarna har varit så pass få som i år. Men sommaren har hittills varit bra ändå, trots bristen på högsommarväder. Barnen och jag har sedan sist varit en vecka i lånat hus i Uppsala och gjort stan. Jag har plockat hallon i vänners trädgård, fyllt frysen med sommar att plocka fram under de mörka månaderna. Men än är sommaren inte över, min semester är bara halvägs. Nästa vecka väntar mitt älskade, älskade Österlen och långa, lata dagar på oss.

Däremellan ställer jag nu i ordning lägenheten för visning, den sköter mäklaren om medan vi är bortresta. En annons publiceras i den lokala morgonblaskan till helgen och ligger redan ute på nätet. Nu är det officiellt - mitt hem är till salu. Bilderna blev jättebra och som jag slet för att rensa undan allt. Hoppas det ska löna sig, att någon därute ser annonsen och vill flytta hit! Så att jag kan få mitt lilla radhus med tillhörande täppa. Hjälp mig med hållna tummar!

Efter allt arbete inför fotograferingen har jag nu unnat mig inte mindre än två lediga dagar. Det är en för mycket, så nu blir det bråttom. På fredag kväll, senast, måste allt vara klart. Sen åker vi.

Nu är det enda jag behöver en stor, underbar dos med Skåne. Jag känner mig närapå lycklig vid tanken att det inte är många dagar kvar innan jag får just precis det.