Först tänkte jag kalla det här inlägget för "I dödsskuggans dal". Det stämmer ganska bra på hur jag känner mig. Jag mår inte bra alls. I magen ligger en isande klump och skaver och jag är knädjupt nere i hopplöshet. Den gamla otäcka frågan "Vad tjänar det till?" finns där i bakgrunden hela tiden.
Jag blir inte bra, det är tydligt. Kanske har jag aldrig mått bra? Jag minns inte längre en tid när jag gjorde det.Vad jag än ska ta mig för är det en kamp. Allt känns motigt, och då menar jag allt. Precis så som det varit i större och mindre utsträckning så långt tillbaka som jag kan minnas
Det är uppenbarligen något fel på mig, någon substans som saknas i hjärnan eller kanske fick jag för lite syre under förlossningen. Utifrån sett har jag ju ett toppenliv. Men inne här, inne i mig, är det ett helvete.
Jag orkar inte ha det så här längre. Vad ska jag göra? Jag vet inte. Idéerna och viljan har tagit slut.
Skickar cyberkram <3
SvaraRaderaTack Kukka. Kram tillbaks!
SvaraRaderaTar du inget för att må bättre?! Citalopram?!
SvaraRaderaHå
Hej Hå och förlåt sent svar! Oj, jag har ätit massor av mediciner för min sjukdom. SSRI (antidepp), sömn- och insomningstabletter, lugnande och ångestlindrande (GAD-medicinen Lyrica). Men nu har jag bara SSRI kvar, Cipralex. Dessutom äter jag inte längre max-dosen utan har trappat ner till hälften, vilket är en mer "normal" dos. Och jag mår mycket, mycket bättre nu än när det var som värst. Men det tar en förförlig tid att bli bra igen. Jag drabbas av depression med ett antal års mellanrum kan man konstatera. Den här gången var jag frisk i fyra år! Nu har jag varit sjuk igen i 2½ år, men har förhoppningsvis varit nere och vänt uppåt igen. Men dippar förekommer. Två steg fram och ett tillbaka. Men riktningen är framåt, uppåt. Tack för din kommentar och kram.
Radera