Att bryta dåliga mönster

Under min depression har jag inte tagit hand om mig själv. Jag har helt enkelt inte brytt mig om mig själv tillräckligt mycket för att ge mig själv tillräckligt med sömn, motion, frisk luft och hälsosam mat. Hälsan har fått sig några rejäla törnar längs vägen. Jag skulle tro att min kroppsliga ålder är väldigt många fler år än min riktiga. Det gör lite ont att tänka på hur långt jag låtit det gå, som att jag långsamt försökt ta livet av mig. Dessvärre är det precis så det är.

Vikten är ett kapitel för sig. Medicinen stökar till det för mig, den har gett mig ett antal oönskade kilon. Tyvärr har jag även utvecklat en ätstörning som också resulterat i en rad extra kilon. Jag har använt mat för att dämpa min ångest och jag måste bryta det mönstret. Igår var första dagen jag kände att jag verkligen vill göra det. Jag vill vara snäll mot min kropp, jag vill sluta äta skräp, jag vill bli smal igen. Men viktigast av allt: jag bryr mig om mig själv.

Jag har troligen haft alla ätstörningar man kan ha, inräknat den senaste, så att gå ner i vikt är lite vanskligt för mig. Men den här onda cirkeln måste brytas. När jag tappat några kilo ska jag ta tag i träningen också. Jag kan inte viktminska och träna samtidigt, det vet jag sen tidigare, så blir jag för hungrig. Så jag tar en sak i taget. Myrsteg, men i rätt riktning. Håll tummarna för mig.

Ensam - men stark

Snart har det gått två år sedan min skilsmässa. Jag ska inte hymla, det är troligen de två värsta åren i mitt liv. Men, fast jag ett tag inte trodde det själv ett tag, nu har jag slutligen rest mig. Borstat av mig. Förhoppningsvis redo att faktiskt gå vidare. Med mer erfarenhet och än tyngre bagage än någonsin tidigare.

Jag har lärt mig en hård läxa: det går inte att fullt ut lita på en annan människa. Missförstå mig nu inte, jag är inte bitter längre. Det stadiet verkar jag ha tagit mig förbi. Men den tillit som krävs för att dela sitt liv med en annan, den saknar jag. Det är inte bara skilsmässan utan även ett par efterföljande, trevande försök att finna lyckan i kärleken som gjort mig övertygad. Att ge sig in i kärlek är att ge sig in i ett spel jag inte är beredd att spela. Det är helt enkelt inte värt den uppoffring som krävs. För vad får man egentligen i gengäld för det man tvingas utstå? Trygghet? Nej, den är en chimär, när som helst kan den gå upp i rök, visa sig bara vara en hägring.

Jag trivs faktiskt ypperligt som singel. Det finns två nackdelar. Den ena är att stå ensam i alla lägen, den andra den usla ekonomin. Men fördelarna är desto fler. Jag behöver aldrig, någonsin fråga någon enda om lov. Jag är herre över mitt eget liv. Jag och ingen annan väljer vad jag ska göra och vad jag ska lägga min tid på. Jag slipper de krav som kommer med ett förhållande, krav som jag får kvävningskänslor av att ens tänka på.

Besatt

Så har det hänt igen. Jag har fastnat i ett bokstavsspel. Förra gången var det Wordfeud som höll mig vaken om nätterna, nu är det Rumble. Åh vad jag älskar det där ljudet av ett parti Rumble som startar, plinget när man får till ett långt ord som ger många poäng. Adrenalinet pumpar när tickandet startar och man bara har få sekunder på sig att få några extra poäng innan det avgörs vem som vunnit matchen. Allt detta är grekiska för den som inte spelat. Men du som har gjort det kanske förstår. Tillfredsställelsen i att lägga ett ord som ger 153 poäng är minst lika bra som... choklad. Allra minst.

Att leva och bo

Jag bor underbart vackert. Mitt hem är beläget i en nybyggd lägenhet i gammaldags stil, inspirerad av funkis. Utsikten åt ena hållet är över en vacker gammal industribyggnad i tegel, ett nedlagt bryggeri som numera är konsthall, och åt andra hållet vidunderlig utsikt över sjön. Huset ligger så nära strandkanten att man skulle kunna fiska från balkongen. Både jag och barnen älskar den här lägenheten.

Det finns egentligen bara ett problem: den kostar för mycket att bo i. Varenda krona går åt till boendet. Det är inte roligt! Jag tjänar hyfsat och skulle verkligen vilja kunna resa, unna barnen och mig bra kläder och skor, köpa oss varsin bra dator och så vidare. Så idag har vi bestämt att sälja vårt drömhem. Barnen är också med på det och vi ska ägna sommaren åt att förbereda. Tidig höst ska vi försöka lägga ut lägenheten för försäljning. Pröva kan vi ju alltid. Går det inte så går det inte, vi sitter inte i sjön  - bara strax bredvid.

Själv ser jag också fram emot att i så fall skaffa ett rum till. Jag vill ha ett sovrum! Jag drömmer om mitt eget rum, en lugn vrå som är bara min. Får jag det är det helt okej med en sämre utsikt. En lägenhet som den  här får man bara en gång i livet, om ens det. Nu är det någon annans tur.

Utsikten från min balkong. Överjordisk.