Fungerande - och glad!

Jodå, du läste rätt. Jag är glad! Inte fläckvis som jag faktiskt kunnat vara under senaste halvåret. Utan för det mesta. Jag är tillbaka, känner igen mig själv igen. Hoppet finns inte bara som svag aning strax utom räckhåll, utan är faktiskt närvarande för det mesta. Kanske kan jag nu betecknas som frisk. Äntligen. Och fungerande, det är vad min samtalskontakt kallade mig för sist vi sågs. Jag tycker faktiskt det stämmer. Jag funkar - faktiskt.

Två och ett halvt år har gått. Förlorade år som jag tillbringat i en grå bubbla. Nu är jag alltså förhoppningsvis mitt vanliga jag igen. Fast ibland undrar jag vad som är "mitt vanliga jag". Är jag den depressiva eller den glada? Jag föredrar verkligen att vara den glada, men flera år i taget är jag ju inte det.

Eftersom det också nu blivit tydligt att depressionerna är återkommande i mitt liv har jag börjat fundera på om det "bara" är depressioner jag drabbas av eller om det finns något mer där, någon mer permanent diagnos. Vården runt mig är inte inne på det i alla fall, vilket är skönt. De har testat mig för lite andra saker också och tydligen inte funnit allvarliga tecken på något.

Nu har jag bara en enda medicin kvar, en halvhög dos SSRI. Jag har själv långsamt trappat ner från högsta dosen till hälften. Känns okej. Helst vill jag ta bort den helt på sikt, eftersom den påverkar vikten så förfärligt. Jag vill bli normalviktig igen! Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att vikten är en så världslig sak att jag nästan inte pallar bry mig.

Och vet ni vad? Jag är på gång på fler sätt. Jag ska vidareutbilda mig, bredda mig. Från skrivet till rörlig bild. En tredagars kurs i november och en kväll i veckan hela våren. Det som jag var så rädd för har nu fungerat utmärkt i nästan ett år. Det är dags att jag skaffar mig lite formella meriter och blir en riktig tv-journalist.